Sjutton sekunder - Anton Kristiansson.

Lungnet före stromen, strax innan övergången mot undergången.

Inte som vi kommer dö imorn men, känslan infinner sig alltid dessa kalla stunder.

För rummet ter sig som Titanic innan allt gick under.

Billigt mossérande, billigt poserande, indoktrinerade människor som förmedlar en, känsla av att jag är oinbjuden här på festen, förresten, ska vi vidare, och vart ska resten?

Har du vinet som jag bad dig köpa?

Människor strömmar in och ljudvolymen bara ökar.

Och där är han som hade snackat skit om mig till min kompis.

Nu när vi ses så blir det bara konstigt.

Jag säger ingenting, har tungan tryckt mot gommen.

Där ute så spelar dom t-eye eller gypsy woman.

Mina läppar är röda, har druckit halva flaskan.

Nu när jag frågar vart vi ska så börjar alla tjaffsa.

Dricker av någons vodka bara för att få mig orka.

Och allting som jag säger får mig verka korkad.

Men mina låtar går på radio så fuck det där.

Ibland så känns det nästan som om det är allt jag är.

Ibland så känns det som att inget riktigt är på riktigt.

Ibland så känns det som att inget av det här är viktigt.

Ibland så känns det som det bara intusion.

Allting dom säger allt dom är är bara illusion.

HEJ!