Ett år sen, exakt ett år sen.. En jul utan pappa vid min sida, en jul uppe i Laggarhult hos pappas släkt. Som alla andra jular, förutom att pappa inte var med. En nyårsafton utan pappa. En födelsedag utan pappa, traditionen att han och jag åker och köper tårta kommer aldrig tillbaka. Aldrig. Jag tog studenten, pappa fick inte se de. Han var inte där, eller det är klart att han var där. Men han stog inte där med resten av släkten, med mamma med ronja. Han stog inte där med mitt plakat och såg mig springa ut med mössan rättvänd. Det gör ont. Det gör skit ont att sakna någon såhär mycket. Men ett år har gått. Och det har gått fort men ändå så känns det som om det har varit såhär länge..

 

365 dagar har gått sen jag såg min pappa för sista gången. I 365 dagar har jag gråtit till och från, haft ångest, panik och mardrömmar till och från. Men jag har även skrattat en hel del, åt alla idiotiska minnen, alla sjuka saker pappa gjorde och berättade. Jag saknar han, jag saknar hans sjuka jävla humor, höra hans steg i trappen, se han åka som en idiot i sin arbetsbil, sitta med och dricka med han och snacka skit, åka och handla med han, kolla på tv med han, prata seriösa problem med han. Bara ha han där, veta att han var där när jag kom hem.

 

Jag kunde aldrig tro att jag skulle bli så stark efter allt det här, jag kunde aldrig tro att jag ens skulle klara mig igenom det här året. Att jag faktiskt har tagit mig från botten och står här idag, starkare än någonsin! Den dagen jag träffar pappa igen ska jag slå och sparka han allt vad jag orkar. Jag ska skrika på han, jag ska berätta för han hur jävla förbannad jag vart på han. Sen ska jag hålla om han, krama han som jag aldrig kramat någon förut. Min pappa, världens bästa pappa! 

 

Idag så ska mamma, ronja och jag ner till kuriren och kolla på vilka bilder vi vill att dom ska ta med till

artikeln/repotaget som kommer i kuriren på onsdag. Bilder från pappas begavning bland annat. 

Helt jävla sjukt att det är ett halvår sen pappa dog på onsdag.. 

 

Mitt psyke börjar kuka ur nu, har skit svårt att sova på nätterna.

Vaknar till och från och kan sitta vaken i typ en timma mitt i natten och bara stirra in i väggen.

Inatt så var bilden av pappas lik det ända jag kunde se när jag blundade,det går inte att få bort den bilden.

Såfort jag blir ensam så börjar tankeprocessen,det bara snurrar i huvudet. 

Jag vet att jag inte ska skylla min pappas död på mig själv, jag vet att jag inte ska tänka så överhuvudtaget.

Men jag tänker hela tiden på om han kanske hade levt idagom jag hade ringt ambulansen innan jag gick och la mig,

när jag märkte att han andades hackigt osv.Det är sjukt, allting är så jävla skruvat. 

 

Jag saknar min pappa, det går inte en ända dag utan att jag tänker tillbaka på ALLT.

Dels alla gånger jag fått tagit hand om han,

den gången jag räddade livet på han och han ringde mig från PIVA innan han ens ringde mamma,

alla bra minnen när han mådde bra, hur han alltid ville visa och lära mig en massa saker.

Och hur man såg hur han sken upp när han märkte att man lyssnade på de han sa. 

fuck de här är jobbigt..

Nyss hemkommen från pappas begravning. Fan så fint de var! 

Men jääääääääävlar va tufft de var, speciellt att se släkten från pappas sida och framförallt se hans lillebror.

Dom är så snuskigt lika, jag bröt ihop såfort jag såg han.. 

Jag har några bilder som kommer upp senare.

Tiden har både gått långsamt och gått fort.

Det går inte en dag utan att jag tänker tillbaka för exakt en månad sen. 

Jag hatar att den sista bilden jag såg av min pappa var ett lik,

en grå och kall människa som bara låg där. Min pappa.

Om fem dagar så ska pappa begravas, allting kommer bli pårkitigt då.. 

fyfan vad jag saknar min pappa, det gör så jävla ont i mig!

är så jävla rädd för begravningen också, allting kommer bli "på riktigt" då.

 

Tror att tankarna börjar komma ikapp mig nu.. Jag har ingen pappa längre, det är ingen som kommer komma hem efter kl 4 med matpåsarna i handen och ropa "hallå" i huset. Jag kommer inte ens bo kvar i huset längre. Det känns både bra och dåligt, det där med huset alltså.. Har ju trotts allt bott där i 13 år snart. Och eftersom att vi ska flytta till en lägenhet så kommer jag förmodligen få lämna bort min hund, min älskade jävla hund. Min ögonsten.. Det är bara för mycket ibland asså, först så dör pappa, sen så ska vi flytta och sen bli tvungen att lämna ifrån mig min bebis! 

 

Vet inte riktigt hur jag ska börja skriva.. Men känner att jag måste skriva, jag vill skriva. Antar att det är ett sätt att bearbeta det hela. Det känns fortfarande helt sjukt att han är borta. Att han faktiskt inte kommer tillbaka. Det känns självklart skit jobbigt. Men på nått sätt så känner jag ett visst lugn.. Jag vet att han inte mår dåligt längre. Han har ingen ångest, han är inte depprimerad längre, han känner inget hat längre, han mår inte dåligt över huvud taget längre. Han har somnat in. Att det var jag som hittade han och fick påbörja hjärtmassagen på han känns också helt sjukt.

Jag har aldrig känt mig så maktlös som när jag inte fick någon respons på det jag försökte göra. 

Det första jag sa när dom svarade på 112 var: Min pappa är död. När jag hörde mig själv säga det så bara stelnade det i hela kroppen. Det gjorde ont, det gjorde skit ont! Jag förväntade mig inte att varken brandkåren eller ambulanspersonalen skulle få liv i han. Det kändes så jävla overkligt när jag satt där i köket, själv bland brandmän, ambulanspersonal, polis och distriksläkare. Försökte fåtag på mamma som inte vart hemma på hela helgen. Fick panik när det inte gick fram signaler, även fast jag visste att det inte finns någon mottagning på mobilerna här ute på landet. Men när jag väl fick tag på henne så kunde jag inte berätta vad som hänt. Även fast hon visste vad som hade hänt. Hela familjen hade bara väntat på den här dagen när det skulle hända. Efter ca 4 självmordsfösök så gick man bara och väntade på att det skulle hända. Och allt för att han inte fick den hjälp han skrek om.. Tack katrineholms kommun, tack katrineholms beroendevård... tack för den hjälp vi/han aldrig fick..

 Men men, nu är det över. Och på nått sjukt sätt så känns det som sagt skönt. Jag hatar att säga det, självklart är  det inte skönt att min älskade pappa har dött, att min hjälte, att endel av min trygghet har dött. Men å andra sidan så lider han inte längre. Och jag behöver inte längre gå och oroa mig dag ut och dag in om hur han mår och vad han gör när jag inte ser han. 

 

Det kommer bli tufft att begrava min egna pappa, att veta att han kommer att ligga i en kista framför mina ögon, att det bara kommer att vara endast träskivor/väggar emellan min pappa och mig. Men så fort allt det här är över så ska jag leva för pappa, jag ska kämpa för det han ville!

Jag ska göra min pappa stolt! 

 

pappa gick bort idag, har inte riktigt fattat det hela än.

är ute på landet med mamma, syster och min kära hund.

det finns ingen mottagning på mobilen så det går inte att nå nån av oss, 

fb är det ända som går att nå mig på.

 det kommer komma ett inlägg såsmåning om, kommer behöva skriva av mig.