Vet inte riktigt hur jag ska börja skriva.. Men känner att jag måste skriva, jag vill skriva. Antar att det är ett sätt att bearbeta det hela. Det känns fortfarande helt sjukt att han är borta. Att han faktiskt inte kommer tillbaka. Det känns självklart skit jobbigt. Men på nått sätt så känner jag ett visst lugn.. Jag vet att han inte mår dåligt längre. Han har ingen ångest, han är inte depprimerad längre, han känner inget hat längre, han mår inte dåligt över huvud taget längre. Han har somnat in. Att det var jag som hittade han och fick påbörja hjärtmassagen på han känns också helt sjukt.

Jag har aldrig känt mig så maktlös som när jag inte fick någon respons på det jag försökte göra. 

Det första jag sa när dom svarade på 112 var: Min pappa är död. När jag hörde mig själv säga det så bara stelnade det i hela kroppen. Det gjorde ont, det gjorde skit ont! Jag förväntade mig inte att varken brandkåren eller ambulanspersonalen skulle få liv i han. Det kändes så jävla overkligt när jag satt där i köket, själv bland brandmän, ambulanspersonal, polis och distriksläkare. Försökte fåtag på mamma som inte vart hemma på hela helgen. Fick panik när det inte gick fram signaler, även fast jag visste att det inte finns någon mottagning på mobilerna här ute på landet. Men när jag väl fick tag på henne så kunde jag inte berätta vad som hänt. Även fast hon visste vad som hade hänt. Hela familjen hade bara väntat på den här dagen när det skulle hända. Efter ca 4 självmordsfösök så gick man bara och väntade på att det skulle hända. Och allt för att han inte fick den hjälp han skrek om.. Tack katrineholms kommun, tack katrineholms beroendevård... tack för den hjälp vi/han aldrig fick..

 Men men, nu är det över. Och på nått sjukt sätt så känns det som sagt skönt. Jag hatar att säga det, självklart är  det inte skönt att min älskade pappa har dött, att min hjälte, att endel av min trygghet har dött. Men å andra sidan så lider han inte längre. Och jag behöver inte längre gå och oroa mig dag ut och dag in om hur han mår och vad han gör när jag inte ser han. 

 

Det kommer bli tufft att begrava min egna pappa, att veta att han kommer att ligga i en kista framför mina ögon, att det bara kommer att vara endast träskivor/väggar emellan min pappa och mig. Men så fort allt det här är över så ska jag leva för pappa, jag ska kämpa för det han ville!

Jag ska göra min pappa stolt!