Tror att tankarna börjar komma ikapp mig nu.. Jag har ingen pappa längre, det är ingen som kommer komma hem efter kl 4 med matpåsarna i handen och ropa "hallå" i huset. Jag kommer inte ens bo kvar i huset längre. Det känns både bra och dåligt, det där med huset alltså.. Har ju trotts allt bott där i 13 år snart. Och eftersom att vi ska flytta till en lägenhet så kommer jag förmodligen få lämna bort min hund, min älskade jävla hund. Min ögonsten.. Det är bara för mycket ibland asså, först så dör pappa, sen så ska vi flytta och sen bli tvungen att lämna ifrån mig min bebis!