Mitt psyke börjar kuka ur nu, har skit svårt att sova på nätterna.

Vaknar till och från och kan sitta vaken i typ en timma mitt i natten och bara stirra in i väggen.

Inatt så var bilden av pappas lik det ända jag kunde se när jag blundade,det går inte att få bort den bilden.

Såfort jag blir ensam så börjar tankeprocessen,det bara snurrar i huvudet. 

Jag vet att jag inte ska skylla min pappas död på mig själv, jag vet att jag inte ska tänka så överhuvudtaget.

Men jag tänker hela tiden på om han kanske hade levt idagom jag hade ringt ambulansen innan jag gick och la mig,

när jag märkte att han andades hackigt osv.Det är sjukt, allting är så jävla skruvat. 

 

Jag saknar min pappa, det går inte en ända dag utan att jag tänker tillbaka på ALLT.

Dels alla gånger jag fått tagit hand om han,

den gången jag räddade livet på han och han ringde mig från PIVA innan han ens ringde mamma,

alla bra minnen när han mådde bra, hur han alltid ville visa och lära mig en massa saker.

Och hur man såg hur han sken upp när han märkte att man lyssnade på de han sa. 

fuck de här är jobbigt..